Holavedsleden, del 3

Jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att fira Sveriges nationaldag på än att vistas ute i vår vackra svenska natur, så i morse åkte hundarna och jag iväg mot Gripenberg utanför Tranås för att pröva del 3 av Holavedsleden – en led som vi inte hade gått på tidigare.

Nyfikna ögon följde oss när vi passerade hagarna - men till skillnad från förra veckans tur på John Bauer-leden behövde vi inte gå INNE i hagarna idag.
Nyfikna ögon följde oss när vi passerade hagarna – men till skillnad från förra veckans tur på John Bauer-leden behövde vi inte gå INNE i hagarna idag.

Bilen parkerade jag precis bredvid Svartån längs vägen som går till Restad, och efter några hundra meter var jag uppe på leden där den går längs små små grusvägar förbi stora gårdar i ett vidsträckt odlingslandskap.

De små grusvägarna med grässträng i mitten går genom detta vackra odlingslandskap
De små grusvägarna med grässträng i mitten går genom detta vackra odlingslandskap

Redan före klockan 07 när vi gav oss ut på leden var dagen så varm att jag kunde gå klädd i linne och fullt av fjärilar fladdrade runt oss där vi gick. Det hördes till och med enstaka gräshoppor. Hundarna blev snabbt törstiga, så vi fick göra stopp vid varje bäck, å och sjö vi passerade. Vägrenarna var fyllda av hundkex, smörblommor och midsommarblomster. Och en hög gul blomma som reste sig ur mängden, som jag nu tagit reda på heter ängshaverrot, tragopogon pratensis. Tyvärr vet jag inte vilken av de fyra underarterna det är, men den gjorde mig i alla fall glad där den stack upp över de högväxta hundkexen och verkligen lyste upp vägkanterna.

Ängshaverrot (Tragopogon pratensis)
Ängshaverrot (Tragopogon pratensis)

Efter ängar och fält tog skogen vid. En dag som denna var det riktigt skönt med den svalka som trädens skuggor gav, och det var också en helt annan frodighet denna sträcka. I skogen finns några enstaka hus, men vägen verkar inte användas så ofta, så känslan var inte att man gick längs någon bilväg, utan man gick vidare i den lantliga känslan.

Mina hundar njöt av svalkan som skogen erbjöd
Mina hundar njöt av svalkan som skogen erbjöd

Därefter kommer man ut på en större grusväg. Det var den tråkigaste delen av den här etappan – dels för att man går en längre sträcka på denna grusväg, och dels för att det var hyggen på båda sidor av vägen i stort sett direkt när man kommer ut på den. Dessvärre går hygget ända fram till vindskyddet vid sjön Avlången. Det var svårt att hitta någon stig till vindskyddet under allt ris, och det var inte speciellt mysigt när man väl tråcklat sig dit eftersom det var så ”fult” och öppet bakåt. Men när jag tittade framåt mot sjön så kände jag mig ensam i hela världen – på ett bra sätt alltså. Ett tips (om du inte rentav har tänkt sova i vindskyddet) är att istället för att svänga av där fortsätter några hundra meter längs grusvägen och svänger ner på en liten udde märkt med skylten ”Bad”. Där fanns ett bord med bänkar och en brygga. Dessutom kändes det mycket mera ombonat vid badet.

Vid badbryggan i sjön Avlången
Vid badbryggan i sjön Avlången (underbart namn på en sjö tycker jag!)

Leden fortsätter därefter ytterligare någon kilometer längs grusvägen. Blandskog växer vid sidorna, man går över en å och passerar några hus. Något positivt med att gå samma sträcka i båda riktningarna är att man ser saker ur olika perspektiv. Till exempel såg jag inte den här skylten förrän jag hade vänt och var på väg tillbaka till bilen – och den förgyllde min tur.

En lite oväntad skylt...
En lite oväntad skylt…

När man (äntligen) lämnar grusvägen går leden vidare längs en skogsväg, för att sedan övergå till stig genom mossig barrskog. Efter det var det dags för mig och hundarna att vända tillbaka mot bilen. Vid bron vid Dryllån tog vi oss en välförtjänt fika-, njuta av naturen-, och dricka vatten-paus.

Vackra Dryllån
Vackra Dryllån

Till min stora glädje fick jag se årets första åkervädd, knautia arvensis, när vi var tillbaka vid de stora hagarna. Tyvärr blåste det för mycket för att jag skulle kunna knäppa någon bild av den, så jag tog mig friheten att hålla fast stjälken medan jag fotade – något som egentligen är emot mina principer när jag tar mina bilder. Men vad gör man inte för att få årets första bild av en av sina absoluta favoritblommor?

Årets första åkervädd (knautia arvensis)
Årets första åkervädd (knautia arvensis)

Etapp 3 av Holavedsleden är 12 kilometer lång och går mellan Gripenberg och Djurafall. Det tog hundarna och mig fem timmar att gå sträckan tur och retur (jag hade ju bara en bil, så vi fick vända och gå samma väg tillbaka), inklusive fika- och fotopauser. Jag tyckte mycket om det jag såg av leden och den ”lantliga idyll-känslan” som jag hade i stort sett längs hela sträckan, och ska försöka gå fler delar av leden så snart som möjligt. Tilläggas bör också att leden var  tydligt märkt med orange markeringar.

För dig som vill veta mer om Holavedsleden
Holavedsleden går mellan Tranås och Gränna (eller Gränna och Tranås) i norra Småland och är 59 km lång. Närmare Gränna går leden på stigar, och närmare Tranås på skogsvägar, och det är i huvudsak småländsk natur i form av skog och odlingslandskap man får uppleva under sin vandring. Längs leden finns tre lägerplatser med vindskydd, toalett och eldstäder om man vill övernatta. Efter avslutad vandring finns möjlighet att åka kollektivtrafik till startorten.

Länk till pdf-filer med kartor och information om sevärdheter för var och en av de fyra delsträckorna 1-4.

En reaktion till “Holavedsleden, del 3

Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: