Horns kungsgård – Öland

Gårdagens tur bjöd på otroligt varierad natur. Jag tror nästan att vi fick uppleva alla Ölands naturtyper inom loppet av några timmars vandring; Hagmarker, lövskogar, enbevuxna alvarmarker och torrängar, lövängar och klintkust. Och Ölands enda insjö inte att förglömma. Som ett Öland i miniatyr!

Utsikt från Hornsudde
Utsikt från Hornsudde

Men jag ska börja från början. Efter mitt förra inlägg om Neptuni åkrar fick jag ett tips om att gå från raukarna till Räveslätt, Horns kungsgård, Alvedsjö och till Löttorp, alternativt ut till kusten. Jag blev jätteglad över att få vandringsförslag och kollade upp rutten. Det blev rätt uppenbart att det skulle vara en fördel att ha två bilar, så jag hörde av mig till min före detta kollega Mattias som jag vandrade med i onsdags för att se om han var kvar på Öland, och om han ville följa med på ännu en tur.

Vackert längs kustvägen (stenkusten på Ölands västra sida)
Vackert längs kustvägen (stenkusten på Ölands västra sida)

Turligt nog för mig ville han det och vi bestämde oss för att ses vid Hornsudde och lämna ena bilen där och sedan köra upp till raukarna i Byrum och lämna den andra bilen där. Dagen bjöd på soligt till molnigt väder, och starka vindar blåste in från Kalmarsund. Vi fick därför njuta av stora vågor och skummande vatten där vi följde vattenlinjen söderut, parallellt med den vackra bilvägen (kustvägen längs stenkusten).

Bron min en hund fick för sig att hoppa över räcket på.. när man går på bron är räcket nämligen bara ca 40 cm och han trodde nog att det var gräs på andra sidan
Bron min en hund fick för sig att hoppa över räcket på.. när man går på bron är räcket nämligen bara ca 40 cm och han trodde nog att det var gräs på andra sidan

Några små episoder råkade vi ut för redan de första kilometrarna. Först hoppade min hund över ett broräcke, förmodligen i tron att det var gräs/mark på andra sidan av det låga räcket, så han flög ner i vattnet flera meter ner. Tack och lov så hamnade han inte på något hårt vid landningen – och han gick i 8 meters koppel så han blev inte hängande i luften. Jag hann tänka många panikslagna tankar innan vi lyckats fiska upp honom längs de branta sidorna och konstaterat att han inte skadat sig. Efter att jag hämtat mig från den chocken kom nästa då jag fick en elstöt från en stängseltråd jag kröp under – med ryggsäcken på. Det var klantigt, men det bjuder jag på. Man ska ju inte bara berätta om de perfekta stunderna.

Här har vi precis svängt av från havet - men det blåste fortfarande friskt så jacka behövdes
Här har vi precis svängt av från havet – men det blåste fortfarande friskt så jacka behövdes

Efter ungefär två helt fantastiska kilometer svängde vi av från havet och gick in i en hage för att gå mot Räveslätt. Jag älskar verkligen att gå på sådan karg mark, och må-bra-känslan ökade av att det gick kor och kalvar och betade inne i hagen.

Söta och lite nyfikna kalvar
Söta och lite nyfikna kalvar

Tyvärr tog hagen slut alldeles för snabbt – jag hade kunnat gå därinne i timmar. När vi kom till Räveslätt och skulle fortsätta på en liten väg mot Horns Kungsgård såg vi till vår besvikelse att även att omgivningarna var otroligt vackra och charmiga så var vägen asfalterad, vilket drog ner totalintrycket. Det är heller inte särskilt bekvämt att gå på asfalt med vandringskängor på fötterna, men vi behövde inte gå långt. Efter bara några hundra meter kom vi till en parkeringsplats med fikabord och toalett – och en skylt som pekade mot Klosterholmen, ett av de ställen vi hade tänkt oss.

Asfaltsväg i idyll
Asfaltsväg i idyll

Efter en kort paus vid rastplatsen gick vi in i nästa hage och hade bara en kort vandring över karg ängsmark ner till Ölands enda insjö Hornsjön. Strax före sjön ligger ruinerna av helige Ottos kapell. Dock saknades skyltar så den informationen har jag fått söka upp i efterhand. På Klosterholmen vid sjön finns en rastplats som ligger otroligt vackert på en lummig kulle. Där finns flera bord och bänkar, men vi valde att sätta oss vid ett träd och äta vår lunch.

Här låg helige Ottos kapell
Här låg helige Ottos kapell
Lunchen åt vi vid Ölands enda insjö Hornsjön
Lunchen åt vi vid Ölands enda insjö Hornsjön

Färden fortsatte sedan in i en av de grönaste lövskogar jag någonsin sett. Stora ekar, gigantiska hasselbuskar som inte var buskar utan stora träd, lindar och en massa andra träd. Man såg på marken att där hade funnits otroliga mängder av vårblommor och orkidéer, så jag kan tänka mig att slutet av maj är en fantastisk tid att gå i detta naturreservat. Att mötas av all denna grönska var en slående kontrast mot de karga markerna vi en stund tidigare hade vandrat över.

Grönskade lövängar
Grönskade lövängar

Vår väg kantades av grönska där vi gick från hage till hage. Blommor, träd, stenmurar. Till min stora lycka hittade vi korskovall, en av de blommor jag verkligen ville se under min vecka på Öland.

Korskovall (Melampyrum cristatum)
Korskovall (Melampyrum cristatum)

Dessutom växte det riktigt hög skogslök (ungefär 1,5 meter höga), och de är också otroligt vackra när de blommar.

Skogslök, backvial och ullkardborre

När vi kom ut på den lilla asfaltsvägen vi tidigare gått på såg Mattias en gigantiskt stor skalbagge. Kanske en ekoxe, något som det tydligen finns mycket av i naturreservatet. Den var imponerande stor, minst 5 cm lång, så det var inte så att jag hade lust att ta upp den i handen för att visa hur stor den var, men jag var i alla fall modig nog att fota den. Och den är ju vacker.

Lite fånigt, men jag tyckte den här stora skalbaggen var lite läskig
Lite fånigt, men jag tyckte den här stora skalbaggen var lite läskig

Vi följde vägen förbi den tidigare kungsgården, men den är en aktiv gård så det var inte så lätt att fota ruinen som ligger precis framför den nuvarande ladugården. Dock fanns en äldre vacker ladugård och en väderkvarn också på gården. Efter en kort promenad längs asfaltsvägen svängde vi av ut på alvaret mot kusten. För mig är det något meditativt att gå över sådan här karg öppen mark och jag njuter verkligen av det. Det är svårt att förklara, men det är något storslaget över det.

För mig är det något meditativt över att gå i sin här terräng
För mig är det något meditativt över att gå i sin här terräng

Sedan kom vi ut till kustvägen där vi gjorde en avstickare ner till havet. Så storslaget med vågorna som slog in mot det lilla, nu övergivna, fiskeläget. Hundarna badade och drack lyckligt, medan jag och Mattias njöt av vinden, vågornas dån och de mäktiga vyerna längs den steniga kustlinjen. Härifrån var det bara en kilometer upp till Hornsudde där Mattias bil stod och vi tog in utsikten varje steg vi tog den här sista delen av vandringen.

Otroligt vackert att komma ner till havet igen
Otroligt vackert att komma ner till havet igen

Drygt fyra timmar var vi ute och vi uppskattar att sträckan var 16-17 kilometer ungefär.

Det kan vara bra att veta att markeringarna längs lederna, i alla fall längs skogsgärdesrundan (6,8 km) som var den enda markerade leden vi gick, inte alltid var helt tydliga, utan vi fick ibland gissa oss fram och vi tog ibland hjälp av appen Lokalsinne för att kontrollera att vi var på rätt spår. Däremot är hela området lätt att gå i och man kan ta sig fram genom att hitta sin egen väg. Appen använde vi också flera gånger under dagen, i kombination med papperskartan, för att göra om vår rutt. Turen växte nämligen fram allt eftersom vi gick.

Utsikt från parkeringen där husbilen stod
Utsikt från parkeringen där husbilen stod

Något vi saknade i naturreservatet var informationsskyltar – både vid kulturhistoriskt intressanta platser (reservatet är rikt på fornlämningar som gravfält, skeppssättningar, bautastenar och husgrunder), och information om intressanta/ovanliga träd och växter. Hade det funnits skyltar hade rundan i anslutning till kungsgården blivit ännu intressantare att gå. Toaletter och rastplatser fanns det dock gott om, så det ska de ha cred för.

Dold byggnad - det här huset syntes inte för all växtlighet
Dold byggnad – det här huset syntes inte för all växtlighet

Under själva vandringen upplevde jag att delar av sträckan nästan var ”vanliga”, medan kuststräckorna var otroligt vackra och dramatiska, men nu när jag har hunnit landa känner jag att jag hade fel. Storheten, de tvära kasten mellan de olika naturtyperna och de ständiga påminnelserna om gångna tider gjorde att detta blev en väldigt speciell tur. Jag kan tänka mig att gå i Horns Kungsgård igen, men då utöka turen något genom att gå ut till kusten lite längre söderut för att hinna se mer av den vackra stenkusten. Och kanske utgå från bergsbrottet vid Hornsudde istället för att gå från raukarna.

För dig som vill veta mer om Horns Kungsgård
Länsstyrelsens informationssida om Horns Kungsgårds naturreservat: https://www.lansstyrelsen.se/kalmar/besok-och-upptack/naturreservat/horns-kungsgard.html

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: