Skuleskogens nationalpark

Att gå upp till Slåttdalsskrevan i Skuleskogens nationalpark är nästan ett ”måste” för mig när jag är i mina gamla hemtrakter – i alla fall de resor då inte varje minut är inbokad med vänner eller min dotters släktingar.

Första gången jag var här var 1985 då jag var nyinflyttad Ö-viksbo och då, och ända fram till det att jag flyttade ner till Småland igen 2008, kunde man gå från entré nord till Slåttdalsskrevan tur och retur utan att möta någon – eller bara någon enstaka vandrare – till skillnad från nu då det är ett av de populäraste vandringsstråken i Sverige. Eftersom jag föredrar att ha det lugnt omkring mig i naturen gjorde jag som jag brukar och gav mig iväg tidigt på morgonen. Redan klockan 04.50 parkerade jag bilen och tog med hundarna ut på morgonens äventyr.

Salsviken - här får man tälta, och det finns även toalett
Salsviken – här får man tälta, och det finns även toalett

Från parkeringen är det bara 4,1 kilometer till Slåttdalsskrevan, men det tar sin lilla tid att ta sig dit. Från början är det enkel vandring längs stig i ungefär en och en halv kilometer innan stigen viker av uppför berget. Under den här första sträckan går man delvis bredvid branta bergsväggar bredvid havet. Bland annat passerar man Salsviken där det är tillåtet att tälta (3 tält stod här när jag gick förbi) och det finns även toalett. Dock tycker jag personligen att det inte är det finaste stället att övernatta på, men lättillgängligt.

Första delen av leden från entré nord

Efter att jag svängt av stigen kom ett parti där det mesta av mitt fokus lades på att sätta fötterna rätt bland alla stenar och rötter, samtidigt som jag höll koll på hundarnas koppel. Vi passerade det lilla vattenfallet i Skravelbäcken, tog den korta branta stigningen där den steniga stigen sedan fortsätter lätt uppåt. När man kommer fram till en spång över ett litet parti våtmark kan man pusta ut lite, för nu är marken lite planare en stund.

Våtmark med en massa orkidéer (fläcknycklar)
Våtmark med en massa orkidéer (fläcknycklar)

Efter spången kommer man fram till Tärnättvattnen och man får sin första skymt av berget och Slåttdalsskrevan på avstånd. Jag som är en sådan blomnörd riktade istället blicken ner mot marken och blev överlycklig över att hitta rundsileshår, en av Sveriges köttätande små växter, vid kanten av tjärnen. Givetvis blev det ett litet fotostopp innan vi fortsatte vår vandring.

Rundsileshår - en av Sveriges små köttätande växter. Otroligt vackra i mina ögon!
Rundsileshår – en av Sveriges små köttätande växter. Otroligt vackra i mina ögon!

Tärnättvattnen består av flera små tjärnar och lite myrmark och ligger otroligt vackert. Där finns även en stuga, grillplats och flera toaletter. Här var det inte mindre än 11 tält uppslagna när jag gick förbi. Dessutom låg det några och sov i hammockar/hängmattor mellan några träd, medan hundarna och jag tassade förbi efter att de fått dricka lite i tjärnen.

Stugan vid Tärnettvattnen
Stugan vid Tärnettvattnen

Härifrån är det bara 800 meter kvar till Slåttdalsskrevan och leden är tydligt markerad på stenhällar och träd och det är relativt enkelt att ta sig fram.

Lätt att gå på stenhällarna och tydligt märkt med orange markeringar
Lätt att gå på stenhällarna och tydligt märkt med orange markeringar

När man äntligen står vid Slåttdalsskrevans mynning slås man (hur många gånger man än varit där!) av hur mäktig den är. Ravinen är ungefär 200 meter lång, 30 meter djup och 7 meter bred. Känslan det ger att stå och gå där nere går inte att beskrivas fullt ut, utan den måste upplevas.

Hundarna i Slåttdalsskrevan - 200 meter stenskravel väntar innan vi tagit oss igenom
Hundarna i Slåttdalsskrevan – 200 meter stenskravel väntar innan vi tagit oss igenom

Mitt största bekymmer denna dag var hur jag skulle ta mig över allt stenskravel med båda hundarna i koppel (de är inte alltid synkade i fråga om vilken hastighet eller väg man ska gå) med tanke på att jag har en halvläkt stukad vrist som jag inte ville utsätta för alltför mycket påfrestning i form av att behöva parera i sidled, men båda hundarna skötte sig exemplariskt och hade nog fullt upp med att hålla koll på var de satte tassarna. Att ha hela skrevan helt för oss själva var en extra mäktig känsla. Stillheten och tystnaden var total, förutom när den bröts av de stora korparnas kraxande.

När vi tagit oss över gick vi ut på berget för att njuta av den underbara utsikten och vi tog först en liten tur däruppe för att hitta den bästa platsen. Utsikten ut över Höga Kusten är hänförande – särskilt denna morgon då öarna delvis täcktes av morgondimma. Tärnettvattnen är vackra även uppifrån och man häpnar över att man alldeles nyss var där nere. Världen ter sig så annorlunda från den här vyn.

Den klassiska utsikten över Höga Kusten - här med öarna delvis dolda i morgondimman
Den klassiska utsikten över Höga Kusten – här med öarna delvis dolda i morgondimman

Vi tog god tid på oss att äta frukost i lugnet. Eller det var mest jag som åt frukost, hundarna fick lite smakbitar och varsin tuggis och la sig nöjt tillrätta i den sköna morgonsolen på berget, och lät mig sitta där och bara må bra.

Annan del av Tärnettvattnen - som man passerar när man går mot Näskebodarna
Annan del av Tärnettvattnen – som man passerar när man går mot Näskebodarna

Att sedan ta oss tillbaka ner till Tärnettvattnen gick som en dans och de enda människor vi mötte på hela vår tur mötte vi precis när vi gått igenom Slåttdalsskrevan på tillbakavägen. Nere vid vägskälet valde jag att gå mot Näskebodarna (en stig som inte ingår i Höga Kustenleden) för att försöka få så mycket ”egen naturtid” som möjligt, och det visade sig vara ett gott val. Tidigare har jag alltid gått samma väg tillbaka som jag gått upp, men leden som går ner mot Näskebodarna var vidunderligt vacker. Att gå mot havet och hela tiden kunna njuta av skönheten i det istället för att gå i skog var en fullpoängare. *

Leden ner mot Näskebodarna
Leden ner mot Näskebodarna ❤

När vi kom ner till Näskebodarna såg jag fler tält stå uppslagna, och några vandrare började så smått vakna till. Själv hade jag då varit ute i över fyra timmar, och för mig och hundarna återstod bara en lätt vandring längs stigen till entré nord. Runt 4,5 kilometer genom bär- och svampskogar, och det var riktigt skönt att kunna sträcka ut och ta lite längre steg efter allt vandrande på stenig mark där man fick hålla uppsikt över var man satte fötterna.

Sista delen gick snabbt och enkelt att gå
Sista delen gick snabbt och enkelt att gå

Vi kom tillbaka till bilen ganska exakt 5 timmar efter att vi lämnade den och hundarna hoppade nöjt in i bilen för att få vila en stund. Turen var ungefär 11-12 kilometer. Själv var jag laddad med energi av alla intryck från dagens morgontur. För mig var det fem timmar ren lycka och jag längtar redan till nästa gång jag får komma ”hem” igen.

* Jag rekommenderar inte att gå denna väg upp på berget, för vandringen mellan entrén och Näskebodarna är något av en transportsträcka, och att sedan gå uppför all sten och ha havet i ryggen.. det är inte riktigt samma sak som att gå ner denna väg.

Att gå på sådan här led är lycka för mig
Att gå på sådan här led är lycka för mig

FÖR DIG SOM VILL VETA MER
Skuleskogens nationalpark ligger i Ångermanland, Västernorrlands län, mellan Härnösand och Örnsköldsvik.
Länk till Länsstyrelsens informaiton om nationalparken
Höga kusten-leden – delar av etapp 9

2 reaktioner till “Skuleskogens nationalpark

Lägg till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: