Stora Alvarleden, Öland

Friskt vågat, hälften vunnet, brukar man säga, men jag är inte säker på att det ordspråket kan användas i det här fallet. Kanske hellre något ordspråk om dumhet, och då väljer jag gärna något i stil med ”De dårskaper man ångrar mest i sitt liv är de man inte begick när man hade tillfälle.”. Vi får väl se vad du tycker när du har läst. Men nu över till min berättelse.

Mitt vandringssällskap - mina hundar
Mitt vandringssällskap – mina hundar Gemini (i blått) och Denniz (i rött)

Jag är ju, som jag skrivit några gånger tidigare, en dagsturare, men som ibland övernattar till exempel i vindskydd eller någon övernattningsstuga längs en led. Jag har även sovit i tält, men då har det oftast vara med någon man som velat beskydda mig och inte låtit mig göra eller bära i stort sett något alls. När min dotter blev bjuden att bo i stuga på Ölands Djurpark med vänner några dagar såg jag min chans att ta steget ut och pröva på att vandra flera dagar – på egen hand. Utan någon som ”tar hand om” mig.

Backtimjan - Thymus serpyllum
Backtimjan – Thymus serpyllum

Min ursprungliga plan var att försöka gå så långt jag kunde på Mörbylångaleden, 84 km, men vid närmare eftertanke valde jag bort de två första etapperna och ersatte dem med några leder som går inne på alvaret istället för att slippa gå längs vägar.

Äntligen på väg ut på alvaret
Äntligen på väg ut på alvaret

Igår eftermiddag kom jag och mina två hundar till Öland och vi blev skjutsade i min bil av dem som har med min dotter – från Djurparken och ner till Karlevi där Stora alvarleden börjar. Min bil kördes sedan tillbaka till djurparken och skulle komma körande till mig när jag ringde och sa att jag var nöjd – lördag kväll eller söndag morgon. Väldigt smidigt arrangemang!

Redo för äventyret
Redo för äventyret

Jag var full av förväntan när bilen rullade iväg och jag och hundarna gick in genom stättan till korna som betade på Stora alvaret. Det jag såg framför mig var några dagar i lugn och ro, med gott om tid att njuta och tänka. Den största utmaningen trodde jag skulle bli att lyckas få hundarna att våga gå in i tältet. Men det skulle visa sig att jag hade fel – det fanns en betydligt större utmaning än så!

Kvällning över alvaret
Kvällning över alvaret

Redan när jag skulle iväg ut på leden insåg jag att ryggsäcken var så tung att jag inte kunde lyfta den med händerna/armarna, utan jag fick ställa den i baksätet av bilen och sedan liksom krypa in i den och resa mig upp. Jag borde ha förstått redan då och där att det skulle kunna bli ett problem, men optimistisk som jag är tänkte jag att det nog skulle lösa sig. (jag hade inte vägt ryggsäcken eftersom jag visste att den var tung, men jag gissar på.. närmare 30 kg. Själv väger jag för stunden 63-64 kg).

Denniz sitter i knät och myser efter kvällsmaten
Denniz sitter i knät och myser efter kvällsmaten

Med stora ögon gick jag iväg längs leden och tog in allt det vackra runt omkring. Korna, den karga naturen, de lågväxta blommorna, stenmurarna. Hundarna gick lyckligt i sina långkoppel och nosade längs vägen – och slängde sig på marken och rullade sig, vilket de oftast gör när de är väldigt glada. Vi hade dock inte gått särskilt långt innan jag kände att jag fick väldigt ont i axlarna och nacken, så jag tänkte att jag skulle försöka ändra inställningarna på ryggsäcken så att inte axlarna skulle behöva bära hela tyngden utan få mer hjälp av höftbältet. När jag såg en stor sten lämpade jag av ryggsäcken där och ändrade inställningarna. Jag passade också på att ge hundarna vatten, för det finns inte en droppe vatten längs leden, och de drack girigt.

Vägtistel - Cirsium vulgare
Vägtistel – Cirsium vulgare

Efter detta gick det lite bättre, men samtidigt som jag såg att det började segla upp elaka moln kände jag att jag hade lika ont i axlarna igen, så jag valde att slå läger för natten även att vi bara hade gått 4 kilometer. Jag hade noterat längs vägen att det skulle kunna bli svårt att få ner tältpinnarna i stenen som låg i dagern, eller i det tunna jordskikt som fanns över stenhällarna, så när jag såg ett område med lågvuxna enar framför oss valde jag genast ut det som tältplats.

Tältet kom upp - trots kraftig blåst och två stirrande kor
Tältet kom upp – trots kraftig blåst och två stirrande kor

Hundarna parkerade jag i en enbuske medan jag vant och tryggt tog fram det lånade tältet. Jag har ju testat att slå upp det i trädgården fem gånger, så jag kände att jag hade koll. Vad jag inte hade tänkt på hemma var att det ofta blåser på Öland. Nu gick det trots kraftig vind, och två nyfikna kors stirrande, bra att få upp tältet och göra sovplatser åt både mig och hundarna därinne, så jag kände mig nöjd när jag tog med hundarna (utan ryggsäck på ryggen) för kvällsmat, blomfotande och en liten runda i området. Det blev kvalitetstid på hög nivå som jag kommer att bära med mig länge.

Tältet i morgonljus
Tältet i morgonljus

Sedan kom sanningens stund då jag skulle försöka få in hundarna i tältet. De blev, precis som när vi prövat hemma, jätterädda när de var nästan framme vid tältöppningen, så till slut tog jag bara tag i selarna och visade tydligt att de måste in i tältet. Väl därinne fann de sig snabbt tillrätta och insåg att matte var en varm och skön kudde, så det gick mycket smidigare än jag trodde att ha dem i tältet. Jag tror till och med att de sov bättre än jag. Trots vinden som slet i tältduken och regnet som smattrade mot taket några timmar i början av natten. Och mängden flygplan som bröt tystnaden.

Vy över alvaret klockan 05.30
Vy över alvaret klockan 05.30

I morse vaknade vi strax efter 05 och när vi pigga och nyfikna steg ur tältet för att göra våra morgonbestyr möttes vi av en molnig himmel. Men innan vi ätit vår frukost klart (i lugn och ro med en fantastisk utsikt över alvaret), jag en ganska traditionell frukost och hundarna fick leta torrfoder på alvaret inom koppelavstånd (8 meter lina räcker ju rätt långt), tittade solen fram och det gick smidigt att packa allt och ta ner tältet.

Stenar och ruiner finns det en del längs leden
Stenar och ruiner finns det en del längs leden

Vi gav oss iväg, ivriga på nya äventyr och första delmålet var Frösslundamossen där det skulle finnas en alvarsjö som är 1 meter djup. Min tanke var att hundarna skulle få dricka sig otörstiga där (jag började bli orolig över vattentillgången, eftersom de druckit 3 liter sedan klockan 17.30 igår) och sedan fylla två 1,5-liters flaskor med vatten åt dem.

Oerhört lättgådd led
Oerhört lättgådd led

Stora alvarsleden var lika fin och lättgådd som dagen innan. Tystnaden, känslan av ödslighet, en mäktighet trots att det inte finns några stora berg eller hav att fästa sin fokus på. Jag tycker verkligen om det. Dessutom är leden tydligt rösad, så man behöver inte lägga energi på att hålla koll på att man går rätt.

En av alla vackra stenmurar man passerar
En av alla vackra stenmurar man passerar

Det dröjde inte länge innan axlarna, och även nacken, värkte lika illa som igår och jag upplevde att packningen åkt neråt igen. Solen värmde och svetten låg som ett extra lager i ansiktet och rann ner i ögonen. Till slut kände jag nästan att tårar av smärta blandade sig med svetten, men jag försökte bita ihop tills vi kom till mossen.

Här och var längs leden gick kor
Här och var längs leden gick kor

Till slut såg jag att vi var jämsides med mossen, så jag la av mig ryggsäcken (tredje stoppet med ryggsäck av – och de andra gångerna hade jag lagt av den på stenmurar för att jag skulle kunna få på mig den igen, men här var allt platt så det var bara att chansa på att jag skulle orka lyfta upp den igen). Vi blev snart varse att det var svårt att ta sig fram till det eftertraktade vattnet, även att vi såg det. Mellan oss och sjön fanns nämligen en stenmur med fårnät framför, och dessutom en eltråd ovanför och två nertill. Vi gick längs stängslet i nästan en kilometer innan jag gav upp och vände tillbaka. Jag kände till och med efter om det var ström i stängslet och det var det. Så istället för att få fylla på tomma flaskor med vatten åt hundarna slösade vi bort en massa energi på att gå i värmen, helt i onödan, och jag fick ge hundarna vatten från vår sista flaska.

Spåtistel - Carlina vulgaris
Spåtistel – Carlina vulgaris (jag tycker denna är så cool)

Jag ställde också om ryggen på ryggsäcken igen och hittade den här gången en spärr som gjorde att den faktiskt stannade i det läge jag valt. Genast blev det enklare att bära, men det var tyvärr för sent. Musklerna mellan axlar och hals/nacke var redan så belastade att de värkte och nästan krampade.

Att tänka positivt är något jag brukar vara bra på så jag försökte intala mig själv att göra det, men det dröjde ändå inte många steg innan tanken som kom för varje steg var ”Det gör ont. Det gör ont.” Då reviderade jag min plan och la fram flera förslag till mig själv om att slå läger betydligt tidigare än jag tänkt och gå en rundslinga utan ryggsäck istället för att fortsätta ner mot Mörbylångaleden, och jag förlikade mig med att min ursprungliga plan skulle ändras. Men när jag kom till Resmovägen som markerar slutet på Stora Alvarsleden (13 km) hade jag så ont, både i axlarna och i min stukade vrist (som jag får gå med och ska testa vilken nivå som är okej – vilket detta tydligen inte var), att jag bestämde mig för att det räckte att ha gått denna led.

Det blev inte som jag tänkte - men bra ändå!
Det blev inte som jag tänkte – men bra ändå!

Syftet med min tur var inte att gå till en viss punkt, under en viss tid eller i ett visst tempo, och jag kände att jag hade nått de här målen:

  • Jag vågade mig ut själv med full packning för flera dagar
  • Jag lyckades få hundarna att sova i tältet
  • Jag fick en massa nya erfarenheter och växte av att få fatta alla beslut själv
  • Jag fick en fin naturupplevelse och njöt av lugnet (den tid jag inte hade ryggsäcken på ryggen)

Jag lärde mig:

  • Att jag överskattat min fysiska kapacitet
  • Att jag borde satt ut vattendunkar längs vägen som X föreslagit
  • Att jag måste packa smartare (men när man har med hundar behöver man ha med både mat, vatten, bädd osv till dem och jag hade med TVÅ hundar)
  • Att det inte räcker att vara van vid att gå – man måste vara van vid att bära också
  • Att jag till nästa säsong bör pröva om hundarna kan gå med klövjeväskor och bära en del av sin mat och sitt vatten själva
  • Att det ibland är smartare att utgå från ett basläger i form av tält eller vandrarhem och gå dagsturer med lättare packning
  • Att jag nog behöver köpa lite ny utrustning till nästa säsong och inte nöja mig med de tyngre och mer skrymmande grejerna jag har idag om jag ska göra flerdagsturer.

Jag hoppas att jag snart får möjlighet att vandra på alvaret igen, för det är en underbar naturtyp som är väldigt avkopplande att gå i. Och jag ser inte detta som ett misslyckande – utan som ett lärtillfälle, och jag är stolt över mig själv att jag gav mig iväg.

För dig som vill veta mer om Stora Alvarleden:
Mörbylånga kommuns information om leden

3 reaktioner till “Stora Alvarleden, Öland

Lägg till

  1. Vilken härlig tur ändå. Bara spännande att läsa!!!. Fina bilder och sagolikt vackert och ödsligt som gör det storslaget💙💙💙.
    Hoppas vristen får vila och komma igen, att din rygg o nacke också får det😊

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: