Hjortsprångsrundan, Söderåsen

I våras gick jag hjortsprångsrundan i Söderåsens nationalpark tillsammans med min vän X. I måndags återvände jag med min dotter och en av hennes kompisar som hade tagit ledigt från skolan för att få besöka Sveriges största bokskog. Själv tog jag ut en semesterdag.

Utsikt från Kopparhatten i morgonljus
Utsikten från Kopparhatten i morgonljus

Redan klockan 05 åkte vi från Eksjö, och några minuter före 8 svängde vi in på parkeringen vid Skäralid. Då stod där bara en enda bil. Vi stannade dock inte där, utan fortsatte bilvägen upp mot utsiktsplatsen vid Kopparhatten. Det var underbart att se höstfärgerna i morgonljuset, även att solen inte nådde så långt ner i ravinen i den tidiga timmen. Temperaturen låg på 5 minusgrader.

Nere i ravinen
Nere i ravinen

När vi tagit in utsikten åkte vi ner, parkerade bilen, packade ryggsäckarna, använde toaletterna (tack och lov var det inte 5 minusgrader inne på dem) och tog med hundarna ner till dammen där vandringslederna startar. Vi hade tittat på kartan och tjejerna fick i uppdrag att leda oss längs den blå leden ”Hjortsprångsrundan” som är 7,7 kilometer och både går nere i ravinen och uppe på åsen, men redan efter 200 meter blev det stopp, eftersom tjejerna ville äta frukost medan de såg ut över dammen.

Som i en sagoskog
Som i en sagoskog

Efter ett kort stopp gick vi vidare nere i ravinen. Tjejerna tog glatt varsin hund och gick före mig medan de ivrigt pladdrade om allt de såg. Ån, all mossa, alla tickor, spången, fåglar vi såg och så vidare. Vi fick stanna många gånger för att de skulle gå/kravla ut på träd som fallit över ån, hoppa på stenar eller titta och känna på saker, så tempot var inte så högt. Men humöret var desto högre.

En kort sträcka precis när man kommit ut ur ravinen är det lite svårare terräng att gå i med rötter och stenar som man måste parera för, men så fort vi svängt av upp mot åsen blev vandringen lättare igen.

Bron där man svänger av för att komma upp på åsen
Bron där man svänger av för att komma upp på åsen

I backen upp mot Liagården sa dottern att det började bli lite enformigt (själv tyckte jag att tjejerna var oerhört kreativa och kom på saker att göra längs vägen hela tiden), och det var skönt att kunna säga till dem att det bara vara några hundra meter kvar tills vi skulle stanna och grilla korv. Väl framme på den fina rastplatsen som har både dass, vindskydd, bord och flera eldstäder konstaterade vi att det inte fanns någon ved i förrådet…. Eftersom vi befann oss i en nationalpark innebar det ett litet problem, men efter en tur runt alla eldstäder hade jag lyckats samla ihop kvarlämnade pinnar och vedträn så att jag kunde göra en liten brasa (tack och lov att kniven var med).

Både barn och hundar i bild..
Både barn och hundar i bild.. Eftersom jag hade fullt upp vid rastplatsen med att göra upp eld och sedan se till så att alla var nöjda så glömde jag att fota. Bilden är därför nerifrån ravinen.

När vi hade fått lite grillkorv och marshmallows i magen var humöret åter på topp och vi gav oss iväg genom bokskogen uppe på åsen. Vandringen var lätt och otroligt vacker. Eftersom underlaget var så enkelt att gå på blev tempot nu betydlig högre och barnen var långt före mig och hundarna som jag vid det här laget hade fått ta över.

Uppe på åsen var det lätt att gå genom bokskogen
Uppe på åsen var det lätt att gå genom den vackra bokskogen

När vi kom fram till utkikspunkten Hjortsprånget ville inte dottern följa med ut och titta på utsikten, men jag och hennes kompis samlade mod att möta den svindlande känslan man får när man ser över kanten och ner längs ravinen. Tyvärr var det så skuggigt att det inte blev några bra bilder därifrån. Från hjortsprånget gick vi vidare nerför den branta nedstigningen mot naturum. Sträckan är nog inte mer än 500-600 meter, men den är riktigt brant, så det var en utmaning för min vrist.

Utsikt från Lierna - strax efter rastplatsen
Utsikt från Lierna – strax efter rastplatsen. Där nere går ravinen vi nyss hade gått i.

När vi kom ner belönades vi med en oerhört vacker vy över Skäralidsdammen där de färgsprakande träden lyste upp i  bakgrunden. Ett konstaterande: Topparna var höstfärgade, men när man gick nere i skogen kändes den fortfarande helt grön.

Skaralidsdammen med höstig skog i bakgrunden
Skäralidsdammen med höstig skog i bakgrunden

Alla var nöjda och belåtna att vara tillbaka efter ungefär 5,5 timmars tur. Och allra gladast blev tjejerna när de fick ta några varv i den fina naturhinderbanan som byggts vid naturum innan vi satte oss i bilen för att åka och köpa oss en sen lunch före hemfärden. Jag kan nämna att det var några som sov i baksätet på hemvägen…

PS. Vi var nästan ensamma! Till Liagården kom ett äldre par och satte sig, men de gick tillbaka samma väg de kom, så jag misstänker att de kommit med bil. Vi såg en ensam vandrare som passerade oss. Och vi mötte några som var på väg upp ”bakvägen” från naturum till hjortsprånget. Men under turen kändes det nästan som om vi hade hela parken för oss själva. DS.

För dig som vill veta mer om Söderåsens nationalpark:
Tre blogginlägg från mitt förra besök i Söderåsens nationalpark – april 2019
Nationalparkens egen hemsida

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

En WordPress.com-webbplats.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: